Här står jag nu och vet inte vart jag är på väg.

Idag fick jag beskedet, det där beskedet jag inte ville ha.
Att efter att jag har givit firman 37 år av mitt liv så tycker dom att dom inte behöver mina tjänster längre. Dom tycker till och med att jag inte ska ta det personligt.
Mitt svar på det är att för mig är det jävligt personligt att jag får sparken.
 
Det är absolut ingen tröst att jag inte är ensam om att få gå. Det gör det inte ett dugg lättare för mig, eller dom andra som åker ut i den här omorganisationen.
Konstigt nog så har jag inte börjat gråta ännu, det låter ju otroligt eftersom jag bölar för allt i vanliga fall. Men tårarna kommer väl dom också.

Just nu är jag arg, ledsen och bitter.
Och låt mig få vara det, låt mig få landa i det här.
 
Just nu har jag också svårt att se möjligheterna i det här, men dom finns säkert där någonstans. Det måste ju finnas någon annan som ser vad jag har att ge, som inser vilket klipp dom kan göra nu.
 
 
 


Idag var jag på den femte begravningen sedan i höstas, nu hoppas jag verkligen att det ska dröja länge till jag behöver vara med på en sådan igen.

En begravning rör ju alltid upp en massa känslor, oavsett hur nära man var den avlidne.
Många tankar som far genom huvudet och dom tårar som faller, dom faller inte bara för det som händer just då utan även för minnen av andra avlidna.




Idag fick vi äntligen ett besked.
Det beskedet jag och mina kollegor fick var att vi inte kommer att få något besked under den här veckan heller om vi har jobb kvar eller är arbetslösa om någon vecka.
Vi kommer eventuellt kanske få ett besked under nästa vecka.

Det här sliter otroligt på oss, vi hoppas ju alla få ett besked så fort som möjligt. Bra eller dåligt besked, då har vi i alla fall något att hantera. 

Jag för min del är glad och tacksam att vi är inne i slutspelet i innebandyn, jag kan fokusera på semifinalerna mot AIK i helgen i stället för att gå och grubbla över ev arbetslöshet och vad det kommer att innebära.