Nu är det så där tyst och tomt i huset igen.
Inte för att E har fört sånt liv när hon har bott här hemma under en månad, men det märks ju i alla fall när det finns en människa till i huset en tid. Och det märks ännu mer när den människan försvinner igen.
 
Det viktigaste i packningen på väg tillbaka till Australien ser ni på bilden.
Den här gången var det "bara" 57 påsar med dipmix som packades ner i resväskan, jag har för mig att det var ännu fler förra gången. Tydligen finns det inte sådana läckerheter där borta på andra sidan jordklotet.
 
 
Jag vet inte hur många gånger vi har varit och lämnat av E på olika flygplatser, ibland för en semesterresa och alldeles för ofta för att hon ska åka till sitt hem långt bort. Det gick väl an när det var London hon bodde i, men nu är det mycket jobbigare.
Nu vet vi inte när vi ses igen, när hon kommer hem hit igen.
Om det tar ett år eller ännu mer till nästa gång.
Jag måste erkänna att det, som vanligt, kom en liten tår när vi kramats och hon försvann mot säkerhetskontrollen.
 
Naturligtvis är jag glad för hennes skull att hon får leva och bo där borta, att dom har den möjligheten, men jag vill ju ha hela familjen åtminstone på sådant avstånd att det går att ses så ofta vi kan och vill.
Tack och lov finns mina andra raringar närmare, det är jag så tacksam för.
 
- - - - - - - - - -
 
Nu när E har åkt så är jag inte håriga killens andrahandsval längre, nu lär jag antagligen duga som nattsällskap igen. Hans bädd i vårt sovrum har stått tom under dom här veckorna.
Igår var håriga killen och kikade på dagiset han snart ska börja på. Dyrt som satan men det blir nog bra, han kan behöva mer kontakt med andra hundar.
 
 
dagis, flygplats, håriga killen, tårar,

Kommentera

Publiceras ej